Ikväll lär bli en jobbig kväll. Känner hur ångesten kryper där inne och gråten som bara väntar på att få fly. Det drar i fingrarna och kroppen känns tung. Nu har jag snart bott här i tre månader och jag har ännu inte förståt att jag bor här. Eller bor och bor, så långt kvar är det väll inte tills jag flyttar. Jag har verkligen ingen lust att sova, men jag orkar inte heller vara vaken. När ångesten kryper fram kommer tankarna. Tankarna som slänger ner dig i gruset och drar dig tills du blöder. Jag vet inte själv varför jag mår såhär. Ingen som sätter igång det, det bara kommer. 

Jag känner mig sviken på något sätt, men inte säker på varför. 

Sen är det den där jobbiga känslan jag krigat med så länge jag levt. Att alltid känns sig ivägen. Att känna som folk bara umgås med dig för vara snälla, för dem inte kan säga nej. Att alltid känna att ingen faktiskt behöver en. Så fort jag frågar någon om något känner jag mgi jobbig. Är alltid hundra på att alla har något emot mig och att ingen egentligen vill umgås. Jag måste bli av med det, hur sant eller falskt det än är. Nu ska jag lyssna på Håkan Hellström och krypa ner under täcket. Godnatt världen. 

 

 

Jag vet att jag inte har skrivit på ett tag nu. Jag har inte haft någon lust, då jag inte kommit på något positivt att skriva. Jag mår inte så bra helt enkelt och jag orkar inte dra ut det på bloggen. Det finns inte så mycket att skriva. Inte med ett bra syfte iallafall. Jag måste få bort mina tankar. Så nu sitter jag här och lyssnar på Håkan Hellström för få lite inspration men sitter fast i negativa tankar. Jag kanske kan försöka skriva något senare, men man vet aldrig. Kram på er. 

- inom kort fick vi kontakt med BUP och jag fick gå på några meningslösa möten. Det med skolarbetet, vi försökte med hemundervisning. Men jag kunde inte koncentrera mig ett dugg. På nötterna låg jag och grät och snyftade att jag ville bort, att jag ville dö.  Ständigt n tyngd i mitt bröst. Vilket fall som helst bedömdes jag som att jag inte klara skolan och blev sjukskriven. Vilkt krävdes i grundskolan för kunna få vara hemma. Jag sa upp kontakten med alla vänner, vägrade träffa släkten. Så fort nån kom på besök låst jag in mig på rummet. Jag lämnade knappt rummet på ett halvår. Och det var där mitt självskadebeteende började. Jag minns första gången jag skärde mig själv. Och hur det bekom en daglig vana. Jag vägrade träffa folk, och ryktena spreds. Vad var det för fel på henne? Hon bara försvann från skolan. Ja, jag bara stängde allt. Jag stängse av mig själv. - 

 

Jag tänkte jag skulle skriva lite mer info om hur ett jourhem funkar för er som undrar. Inte ens jag visste att det existerade förs dagen innan jag kom hit. Kommer ett inlägg om det ikväll eller imorgon. 

- det var höst termin i början av sjuan. Det var kallt ute och snart skulle första snön komma. Men det var inte mörkret som tyngde mig. Jag började skolka mer och mer. Jag gick hem några lektioner tidigare och somnade i soffan direkt. Helt slut. Jag tjuvrökte bakom gamla högstadiet och var dryg.  En måndags morgon ringde mitt alarm, jag var ensam hemma. Jag låg på en madrass. (Hatade att va på samma plats för länge så sov på en madrass där nere). Jag minns inte om jag gick upp, men jag klarade inte ge mig iväg. Jag kunde ju bara gå till skolan nästa dag istället. Dagen efter var drt samma sak igen. Jag låg i sängen och hörde i mitt huvud som att någon sa åt mig att jag var ful, äcklig, misslyckad och ja, helt enkelt värdelös. Jag valde att somna om. Den kvällen bad jag mamma att vara hemma dagen därefter och se till att jag kom iväg. För en liten vilja hade jag ju. Och det gjorde hon. På onsdags morgonen satt vi tidigt i köket i mörkret och åt frukost. Det var där. I köket. Jag första gången bara brast och sa det jag aldrig sagt förut. Jag sa det högt. Jag mår inte bra. Jag behöver hjälp. Det var som en tyngd lyfte och jag grät. Mamma sa precis dom rätta orden och mött min rädsla bra. Hon svarade att hon förstod det, hon torka mina tårar och hjälpte mig tillbaka till sängen. - 

 

jag kommer skriva lite då och då hur jag hamnade såhär snett. Men detta får bli början. 

Denna helgen har jag varit hos mamma, skulle egentligen åkt tillbaka ikväll men jag stannar en natt till. Och jag har inte mått bra. Jag längtar efter att bo hemma igen. Jag saknar det. Även det är frivilligt att bo i jourhem så har jag inget val. Jag kan varken bo hos pappa eller mamma. Jag har ingenstans att gå. Man måste bita ihop, man måste torka sina egna tårar och se framåt. Jag har varit gråtfärdig hela helgen. Och idag när jag träffa mormor och moster kom allt fram. Dom är så viktiga för mig och ställde upp när jag förlora kraften. Och mormor förstår mig alltid, hon ser mig. Jag måste kämpa mig igenom dessa månader. Jag vet att det är för min skull men jag gör det mest för mammas skull. Min finaste mamma. 

Igår var vi och tände ljus på gammelmormors grav och var med på gudstjänsten. Det var faktiskt fint, men kunde bara tänka på att jag inte var på Albins minneslund. (Han som begick självmord) Men jag tände ett ljus där ändå. Jag var mest tyst igår och kände mig svag. Idag var drt bättre. Men efter släkten ätit och jag pratat med mormor och moster brast det. Dom får mig stanna upp och se var jag är. Jag tänker väldigt mycket, och är väldigt långsint. Jag måste komma överens med mitt inre. Man kan inte alltid göra som man vill, ibland måste man göra det man behöver. 

 

Denna helgen är jag hemma hos min mamma. (Äntligen) och sekunden jag kom innanför dörren kände jag mig helt utslagen. Nu bara ligger jag i soffan och har huvudet fullt med tankar. Jag kommer skriva senare eller imorgon. Tänkte bara göra en update.