- det var höst termin i början av sjuan. Det var kallt ute och snart skulle första snön komma. Men det var inte mörkret som tyngde mig. Jag började skolka mer och mer. Jag gick hem några lektioner tidigare och somnade i soffan direkt. Helt slut. Jag tjuvrökte bakom gamla högstadiet och var dryg.  En måndags morgon ringde mitt alarm, jag var ensam hemma. Jag låg på en madrass. (Hatade att va på samma plats för länge så sov på en madrass där nere). Jag minns inte om jag gick upp, men jag klarade inte ge mig iväg. Jag kunde ju bara gå till skolan nästa dag istället. Dagen efter var drt samma sak igen. Jag låg i sängen och hörde i mitt huvud som att någon sa åt mig att jag var ful, äcklig, misslyckad och ja, helt enkelt värdelös. Jag valde att somna om. Den kvällen bad jag mamma att vara hemma dagen därefter och se till att jag kom iväg. För en liten vilja hade jag ju. Och det gjorde hon. På onsdags morgonen satt vi tidigt i köket i mörkret och åt frukost. Det var där. I köket. Jag första gången bara brast och sa det jag aldrig sagt förut. Jag sa det högt. Jag mår inte bra. Jag behöver hjälp. Det var som en tyngd lyfte och jag grät. Mamma sa precis dom rätta orden och mött min rädsla bra. Hon svarade att hon förstod det, hon torka mina tårar och hjälpte mig tillbaka till sängen. - 

 

jag kommer skriva lite då och då hur jag hamnade såhär snett. Men detta får bli början. 

Denna helgen har jag varit hos mamma, skulle egentligen åkt tillbaka ikväll men jag stannar en natt till. Och jag har inte mått bra. Jag längtar efter att bo hemma igen. Jag saknar det. Även det är frivilligt att bo i jourhem så har jag inget val. Jag kan varken bo hos pappa eller mamma. Jag har ingenstans att gå. Man måste bita ihop, man måste torka sina egna tårar och se framåt. Jag har varit gråtfärdig hela helgen. Och idag när jag träffa mormor och moster kom allt fram. Dom är så viktiga för mig och ställde upp när jag förlora kraften. Och mormor förstår mig alltid, hon ser mig. Jag måste kämpa mig igenom dessa månader. Jag vet att det är för min skull men jag gör det mest för mammas skull. Min finaste mamma. 

Igår var vi och tände ljus på gammelmormors grav och var med på gudstjänsten. Det var faktiskt fint, men kunde bara tänka på att jag inte var på Albins minneslund. (Han som begick självmord) Men jag tände ett ljus där ändå. Jag var mest tyst igår och kände mig svag. Idag var drt bättre. Men efter släkten ätit och jag pratat med mormor och moster brast det. Dom får mig stanna upp och se var jag är. Jag tänker väldigt mycket, och är väldigt långsint. Jag måste komma överens med mitt inre. Man kan inte alltid göra som man vill, ibland måste man göra det man behöver.