Jag vill ägna ett inlägg åt min vän som för två månader sedan valde att avsluta sitt egna liv. Det finns så mycket fint att skriva om denna pojken. Samtidigt som det är sorg och saknad, blir jag förbannad. Vi alla lever på samma jord, samma värld. Vi lever en värld där folk kämpar så att dom väljer döden. Folk ser ingen annan utväg än att skada sig själv. och jag har själv både ett självskadebeteende och självmordstankar. Och jag är inte ett dugg förvånad att folk väljer att dö, att folk får svårt att se ljus. Samhället matar in i våra huvuden att ingen är speciell, ingen förtjänar ett lycklig liv om du inte har pengar. För kunna leva i vårt samhälle måste du vara snygg, framgångsrik och stabil. Men vi alla vet väll att mer än hälften av dagens människor lever i depression. Mer och mer går på tunga mediciner. Jag har själv gått på medicin i flera åt och nästan alla i min familj gör. Gå till läkaren när du mår dåligt, men dom proppar dig full med tabletter och skickar hem dig. När jag blev inlagt på psyk för första gången när jag var 14 tänkte jag att jag hade tur, att jag skulle få hjälp. Men nej, dom matar bara in i ditt huvud att du är onormal för du mår dåligt. Dom tar dig inte på allvar. Jag förstår inte hur fan folk inte för något. Vi ser det, vi säger åsikter, men gör inget. Vi behöver hjälpa varandra för fixa detta. Folk tar sitt egna liv, hur kan vi acceptera att de går så långt? Jag tycker detta är sjukt. Men så som det är idag förstår jag min vän.  Jag reagerade med avundsjuka på honom. Men jag insåg att jag måste stanna upp och göra allt jag kan för göra något. Jag vill inte leva i ett samhälle där det är en småsak att folk mår dåligt och tar livet av sig. Jag saknar min vän så jävla mycket, det gör så jäkla ont i mig att tänka på. Vi låg inne på samma psyk och allt va så enkelt. Vi både visste. Men ingen behövde säga något. 

 

Min fina vän, du är saknad och jag ska kämpa för dig.