Okej, ska se om jag kan komma igång med bloggen igen. Passa på nu när man ligger och är sjuk att skriva lite, kanske kan vara bra att få ur sig lite. Planen är att jag ska flytta till min fader, bli anställd på praktiken i tre månader från och med april ca. Men när man ligger här sjuk och har feber så känns allt så meningslöst. Som att man lika gärna kan skita i det. Imorgon får jag ringa vårdcentralen, har varit sjuk en vecka nu. Och det vill inte ge med sig. Och usch och fy för att gå till vårdcentralen, jag är en sån fjant när det gäller sjukhus. Även jag vart där så himla mycket hela mitt liv. Är nevös innan jag ens vet om jag får någon tid imorgon. 

Jag vet inte riktigt vad jag ska blogga om. Tanken med bloggen är ju att skriva om känslor och mina tankar. Men jag känner mig rätt tom. Ni vet den då man känner sig så sjukt ensam och övergiven även man umgås med folk? När det känns som man aldrig är bra nog för folk ska uppskatta ens sällskap. Jag vet inte varför det blir så, eftersom jag har mina fina vänner och min fina familj. Ibland vill man bara gräva ner sig i sin säng och sitta vid sin dator och stänga av mobilen och sluta vara inne på chatt hemsidor där folk kan nå mig. Men sen vet man egentligen att man behöver all kontakt man kan få. 

Jag avslutar detta inlägg med att lägga till några fina bilder jag fastnade för på tumblr. Tack och hej. Peace. 

 

Ikväll lär bli en jobbig kväll. Känner hur ångesten kryper där inne och gråten som bara väntar på att få fly. Det drar i fingrarna och kroppen känns tung. Nu har jag snart bott här i tre månader och jag har ännu inte förståt att jag bor här. Eller bor och bor, så långt kvar är det väll inte tills jag flyttar. Jag har verkligen ingen lust att sova, men jag orkar inte heller vara vaken. När ångesten kryper fram kommer tankarna. Tankarna som slänger ner dig i gruset och drar dig tills du blöder. Jag vet inte själv varför jag mår såhär. Ingen som sätter igång det, det bara kommer. 

Jag känner mig sviken på något sätt, men inte säker på varför. 

Sen är det den där jobbiga känslan jag krigat med så länge jag levt. Att alltid känns sig ivägen. Att känna som folk bara umgås med dig för vara snälla, för dem inte kan säga nej. Att alltid känna att ingen faktiskt behöver en. Så fort jag frågar någon om något känner jag mgi jobbig. Är alltid hundra på att alla har något emot mig och att ingen egentligen vill umgås. Jag måste bli av med det, hur sant eller falskt det än är. Nu ska jag lyssna på Håkan Hellström och krypa ner under täcket. Godnatt världen. 

 

 

Jag vet att jag inte har skrivit på ett tag nu. Jag har inte haft någon lust, då jag inte kommit på något positivt att skriva. Jag mår inte så bra helt enkelt och jag orkar inte dra ut det på bloggen. Det finns inte så mycket att skriva. Inte med ett bra syfte iallafall. Jag måste få bort mina tankar. Så nu sitter jag här och lyssnar på Håkan Hellström för få lite inspration men sitter fast i negativa tankar. Jag kanske kan försöka skriva något senare, men man vet aldrig. Kram på er. 

- inom kort fick vi kontakt med BUP och jag fick gå på några meningslösa möten. Det med skolarbetet, vi försökte med hemundervisning. Men jag kunde inte koncentrera mig ett dugg. På nötterna låg jag och grät och snyftade att jag ville bort, att jag ville dö.  Ständigt n tyngd i mitt bröst. Vilket fall som helst bedömdes jag som att jag inte klara skolan och blev sjukskriven. Vilkt krävdes i grundskolan för kunna få vara hemma. Jag sa upp kontakten med alla vänner, vägrade träffa släkten. Så fort nån kom på besök låst jag in mig på rummet. Jag lämnade knappt rummet på ett halvår. Och det var där mitt självskadebeteende började. Jag minns första gången jag skärde mig själv. Och hur det bekom en daglig vana. Jag vägrade träffa folk, och ryktena spreds. Vad var det för fel på henne? Hon bara försvann från skolan. Ja, jag bara stängde allt. Jag stängse av mig själv. - 

 

Jag tänkte jag skulle skriva lite mer info om hur ett jourhem funkar för er som undrar. Inte ens jag visste att det existerade förs dagen innan jag kom hit. Kommer ett inlägg om det ikväll eller imorgon. 

- det var höst termin i början av sjuan. Det var kallt ute och snart skulle första snön komma. Men det var inte mörkret som tyngde mig. Jag började skolka mer och mer. Jag gick hem några lektioner tidigare och somnade i soffan direkt. Helt slut. Jag tjuvrökte bakom gamla högstadiet och var dryg.  En måndags morgon ringde mitt alarm, jag var ensam hemma. Jag låg på en madrass. (Hatade att va på samma plats för länge så sov på en madrass där nere). Jag minns inte om jag gick upp, men jag klarade inte ge mig iväg. Jag kunde ju bara gå till skolan nästa dag istället. Dagen efter var drt samma sak igen. Jag låg i sängen och hörde i mitt huvud som att någon sa åt mig att jag var ful, äcklig, misslyckad och ja, helt enkelt värdelös. Jag valde att somna om. Den kvällen bad jag mamma att vara hemma dagen därefter och se till att jag kom iväg. För en liten vilja hade jag ju. Och det gjorde hon. På onsdags morgonen satt vi tidigt i köket i mörkret och åt frukost. Det var där. I köket. Jag första gången bara brast och sa det jag aldrig sagt förut. Jag sa det högt. Jag mår inte bra. Jag behöver hjälp. Det var som en tyngd lyfte och jag grät. Mamma sa precis dom rätta orden och mött min rädsla bra. Hon svarade att hon förstod det, hon torka mina tårar och hjälpte mig tillbaka till sängen. - 

 

jag kommer skriva lite då och då hur jag hamnade såhär snett. Men detta får bli början. 

Denna helgen har jag varit hos mamma, skulle egentligen åkt tillbaka ikväll men jag stannar en natt till. Och jag har inte mått bra. Jag längtar efter att bo hemma igen. Jag saknar det. Även det är frivilligt att bo i jourhem så har jag inget val. Jag kan varken bo hos pappa eller mamma. Jag har ingenstans att gå. Man måste bita ihop, man måste torka sina egna tårar och se framåt. Jag har varit gråtfärdig hela helgen. Och idag när jag träffa mormor och moster kom allt fram. Dom är så viktiga för mig och ställde upp när jag förlora kraften. Och mormor förstår mig alltid, hon ser mig. Jag måste kämpa mig igenom dessa månader. Jag vet att det är för min skull men jag gör det mest för mammas skull. Min finaste mamma. 

Igår var vi och tände ljus på gammelmormors grav och var med på gudstjänsten. Det var faktiskt fint, men kunde bara tänka på att jag inte var på Albins minneslund. (Han som begick självmord) Men jag tände ett ljus där ändå. Jag var mest tyst igår och kände mig svag. Idag var drt bättre. Men efter släkten ätit och jag pratat med mormor och moster brast det. Dom får mig stanna upp och se var jag är. Jag tänker väldigt mycket, och är väldigt långsint. Jag måste komma överens med mitt inre. Man kan inte alltid göra som man vill, ibland måste man göra det man behöver. 

 

Denna helgen är jag hemma hos min mamma. (Äntligen) och sekunden jag kom innanför dörren kände jag mig helt utslagen. Nu bara ligger jag i soffan och har huvudet fullt med tankar. Jag kommer skriva senare eller imorgon. Tänkte bara göra en update. 

Jag vill ägna ett inlägg åt min vän som för två månader sedan valde att avsluta sitt egna liv. Det finns så mycket fint att skriva om denna pojken. Samtidigt som det är sorg och saknad, blir jag förbannad. Vi alla lever på samma jord, samma värld. Vi lever en värld där folk kämpar så att dom väljer döden. Folk ser ingen annan utväg än att skada sig själv. och jag har själv både ett självskadebeteende och självmordstankar. Och jag är inte ett dugg förvånad att folk väljer att dö, att folk får svårt att se ljus. Samhället matar in i våra huvuden att ingen är speciell, ingen förtjänar ett lycklig liv om du inte har pengar. För kunna leva i vårt samhälle måste du vara snygg, framgångsrik och stabil. Men vi alla vet väll att mer än hälften av dagens människor lever i depression. Mer och mer går på tunga mediciner. Jag har själv gått på medicin i flera åt och nästan alla i min familj gör. Gå till läkaren när du mår dåligt, men dom proppar dig full med tabletter och skickar hem dig. När jag blev inlagt på psyk för första gången när jag var 14 tänkte jag att jag hade tur, att jag skulle få hjälp. Men nej, dom matar bara in i ditt huvud att du är onormal för du mår dåligt. Dom tar dig inte på allvar. Jag förstår inte hur fan folk inte för något. Vi ser det, vi säger åsikter, men gör inget. Vi behöver hjälpa varandra för fixa detta. Folk tar sitt egna liv, hur kan vi acceptera att de går så långt? Jag tycker detta är sjukt. Men så som det är idag förstår jag min vän.  Jag reagerade med avundsjuka på honom. Men jag insåg att jag måste stanna upp och göra allt jag kan för göra något. Jag vill inte leva i ett samhälle där det är en småsak att folk mår dåligt och tar livet av sig. Jag saknar min vän så jävla mycket, det gör så jäkla ont i mig att tänka på. Vi låg inne på samma psyk och allt va så enkelt. Vi både visste. Men ingen behövde säga något. 

 

Min fina vän, du är saknad och jag ska kämpa för dig. 

 

 

 

 

Får be om ursäkt, glömt att skriva. Eller kanske inte glömt, men haft fullt upp. Har även blivit dunder förkyld och är inte alls på humör. Haft ständig ångest sen tidigt på lördag morgon. I fredags var jag och Emilia på Asta kask och ni anar inte hur bra dem var. Glömde bort all ondska och bara sket i allt när dom spela. Men ångesten kommer ifatt dig. Jag har iallafall Emilia och angeliqa som får mig på andra tankar. Ni vet när man har gjort något dumt som man ångrar så jävla mycket, du bara äcklas av dig själv, den ångesten. När du inte kan ändra, och faktum är att det är du som gjorde fel. Något du aldrig i vanligt fall skulle gjort. Känns lite som jag tappat självrespekten helt.  Men man måste tänka framåt. Men det är svårt. Måste fokusera på hitta en praktikplats och få igång livet. Jag har längtat hem en hel del det senaste, men försökt övertala mig själv att stanna kvar i jourfamiljen ändå. Och just nu är det nog bäst. Jag ska försöka skriva imorgon. Just nu är jag för deppig.

Här är iallafall två bilder från fredags. 

 

 

 

Min historia började egentligen för ett par år sidan. Den historien jag vill visa världen, som verkligheten många av oss lever i. Men nu börjar jag från och med någon månad sedan. Jag heter My och jag är 17 år, jag har världens bästa föräldrar. Men av olika anledningar kan jag längre inte bo med någon utav dem. Jag fick diagnosen depression när jag var 13 år och lever även med en ångestsjukdom. Det är inget jag skäms över längre, vi är överallt, vi som mår dåligt. Det kan vara vem som helst, hon som alltid skrattar högst eller han som är 'kung' i skolan. Eftersom jag blev sjukskriven tidig i 7an och inte pluggat sedan dess har jag mest legat hemma dem senaste åren. För ca en månad sedan kändes livet ok, visst jag låg bara hemma men jag tänkte inte så mycket på livet. Vilket var skönt. Men en dag får jag veta att en vän hade begått självmord. Och min värld rasade. Jag slutade prata med folk, jag glömde bort helt hur det kändes att le. Jag kunde inte skratta åt sånt som alltid lyckades få mig glad förr. Jag bröt ihop. All ångest jag lagrat kom fram och jag såg bara svart. Det var möte en dag hemma hos mamma med ungdomsbehandlarna och jag satt mest som en säck och stirra. Jag sa orden jag bara vågade tänka, "jag orkar inte mer, jag är rädd". Och det pratades i ett par timmar. Självklart kunde inte mamma sitta och vakta mig dygnet runt, och psyk vägrade jag. Det kom på tal om jour familj. Och visst, jag ville ge det en chans. Dagen efter ringde socialen och sa dom hittat en familj, och vi bara packa en väska och åkte. Jag var så jäkla nervös, blev stel och visste inte hur jag skulle vara eller reagera. Vi kom iallafall fram till en gård, en mysig gård med röda små hus. På gården fanns två hästar, en get, höns, katter och en hund. Jag hade alltid trivts bra på landet även jag alltid bott mer centralt. Jag kom in i huset och tänkte mest "jag kommer snart hem igen." Planen var att jag skulle bo i jourhemmet tills dom hittat ett behandlingshem Att flytta in på. Första natten i huset kändes mest jobbig, men jag lyckades sova efter det fejkade leendet jag suttit med emot familjen. Spänningen släppte efter några dagar och jag kunde ta för mig mer och mer. Nu sitter jag här i mitt rum hos familjen. Så det ser ut kommer jag bo här tills jag blir 18 om fem månader. Jag har lärt känna nytt folk, testat på att rida, kommit in i ett helt nytt hem och försöker nu klättra upp på stegen igen. Jag känner mig fortfarande inte som mig själv sen min vän dog, men det har jag dock aldrig gjort. Nu är det dags för mig att kämpa mig upp igen. Jag kommer blogga om mitt liv, berätta om mig och mina tankar.  Vissa saker kommer jag skriva mer om, andra inte allt. Välkomna, detta är början på en blogg om mitt liv och hur jag hanterar livets demoner.